simonmannen

Jaha, kära vänenr nu bär det av mot västkusten. Vi har bokat hotell mellan måndag och tisdag men Linda ringde i morse och sa att vi ska åka om två timmar. Så nu blir det tält och sovsäck första natten. Ja äventyr!  Ropade alla utom OSkar som var mer tveksam och tyckte det blev mycket att bära.

Men men, tälta vid en sjö låter ju inte helt fel med bad och fiske på kvällen.

Sen Liseberg på måndag! Wihooo

Det var så varmt och härligt ute att jag inte kunde låta bli att förflytta mig från soffan. Det började med en promenad ett/två nånting och slutade med en bilfärd hem vid halv fem snåret.



Hittade en mycket hemlig sweetspot där jag tog en hel rad kort.





Sen åkte jag över till andra sidan och tog fler kort. Man skulle ha en båt, en stadig sak. Nån som har?



Det är tur man har vänner som skickar sms under nätterna :)



Det var dimma och mycket fukt i luften, var rädd att kameran skulle ge med sig. Det är dags för en riktig proffskamera snart, semiproffs håller ju än så länge.





Jag var väldigt trött mot slutet och somnade tillsist i soffan framför datorn. Han ju se soluppgången påbörjas med.



Tyvärr råkade jag glömma glasögonen på, så de gick sönder under natten. Men men det blev ju en hel del bra bilder och en väldigt mysig natt om än lite ensam.

Då har jag äntligen fått spela Ett strömspel inför en stor betalande publik. Linda och mamma har ju båda spelat flera gånger men nu var jag tillbaka från min ledighet. Det var fantastiskt kul och gick väldigt bra. Dessutom hade jag ju kändisar i publiken. Familjen Karlsson med vänner, familjen Grankvist, Oskar och Jessica. Inte illa och fler blir det.









Ni borde verkligen komma och titta för det är en fantastisk föreställning som lockar till flera skratt.

Morfar Karl Almljung tog sitt sista andetag den 2 juli runt lunchtid. Morfar har sedan jag var liten varit min förebild och idol. Han var alltid så stark och duktig, det känndes som han kunde allt. Hans hjärta var stort och rent men till slut gav det upp. Min lilla morfar var så söt, han var den bästa människan jag träffat och jag saknar honom nåt väldigt. Det känns så konstigt att jag aldrig mer får träffa honom eller höra hans berättelser eller visor.



Karl Sigismund Almljung fick kämpa hela sitt liv för att lyckas. Han stod alltid på de svagas sida och jobbade och slet inte bara för sig själv och sin familj utan även för de svaga i samhället. Morfar upplevde världskrig, ekonomiska kriser, en tid då inte alla fick studera och där klass skillnaderna var stora. Trots allt lyckades han alltid vara positiv och glade många i sin närhet. Det var alltid nära till sång, historier och skratt. Ända in i slutet höll morfar humöret uppe och gav oss en sista föreställning som han själv kallade slutklämmen. Vi tyckte han var sig själv även om han magrade, bleknade och höll på att tyna bort rent fysiskt. Men det var samma morfar Kalle som jag älskat och beundrat från den dag jag föddes till den dagen han somnade in. Det är så jag minns honom, min morfar, min hjälte, en ängel i himmelen.

Morfar sista ord till mig var:  Jag tycker att jag ser ite av mig själv i dig Simon.
Mina sista ord till morfar var: Det hoppas jag, jag hoppas det finns mycket av dig i mig. Du är ju min förebild och idol.

Jag kan inte sluta gråta... Jag saknar dig morfar, jag vill alltid ha dig hos mig. Du finns i mina tankar, mitt minne, mitt blod och i mitt hjärta. Du är en sann hjälte