simonmannen

Det är nog ingen som förstår hur dåligt jag mår...
Varje dag bryts jag ner mer och mer. Jag söker jobb, försöker hålla kontakt med familj och vänner men det känns lönlöst. Ingen där uppe hör min bön, jag svarar med ett besviket stön.
Till alla vänner som säger att de finns, är det nåt ni bara säger eller nåt ni inte ens minns.
När jag ligger ensam i soffan på kvällen och kryper ner under fällen, tänker jag och grubblar men inga svar dyker upp. Jag gråter och vaknar natt efter natt, ingen lycka inget skratt.
Folk lovar och sviker, även jag glömmer och missar men jag saknar er, det hoppas jag ni ser. Det finns inte längre lika mycket hopp som förr. Jag vill bara slänga igen den dörr som kallas livet, det känns som ni tar mig för givet.

Som liten var jag full av drömmar och hopp, när jag lekte med morfar var allt på sin topp. Jag levde för fullt, jag var lycklig och världen verkade mot mig le. Min familj var och är toppen trots allt vi gått genom tillsammans och isär. Mamma tog med mig på teatern och utvecklade mitt vokabulär. Hennes teaterelever tog hand om mig, passade mig och jag kännde mig alltid trygg. Hemma lektes det, skojades det och min familj var varm.

När skolan började började även de jobbigaste klimat, det vi vanligt vis kallar hat. Redan i första klass vändes min värld, den lycka som funnits var inte längre där. Visst fanns stunder av lek och glädje men i skolan var det inte bra. Tjejerna i sjätteklass slängde mig i buskarna varje dag. Jag tordes inte gå ut på rasten men min lärare lyssnade inte och skickade mig ut. Ut till dem som retades och slogs. Fröken var inte bättre, hon var på mig med både ord och slag. Hon klev en dag på min hand med sina klackskor och skällde sedan ut mig för att jag suttit i hennes väg... Men jag hade vänner, familj och en bästa vän som alltid fanns för mig. Pappa försökte att tala med min lärarinna men hon var ett monster och ingen vanlig kvinna. Hon skällde ut min far efter noter och kallade alla oss för idioter.
Det var nog redan under lågstadiet jag utvecklade mitt hat mot olika behandlande av kön, klasss och etnictet. Jag var varken rik, överbegåvad eller speciellt populär. Men positivt jag minns från lågstadiet är lekarna på fritids, där vi lekta ryska posten mm. Då var man åtminstone populär, så söt var jag nog ändå.

Antar att jag tidigt utsågs som hackkyckling för i mellanstadiet blev det inte bättre. De äldre eleverna ville sätta mig på plats med hån, kommentarer och slag. Jag ville inte ge mig men det tog ofta emot. De vuxna märkte ingenting eller så brydde det sig inte. Jag var ju konstig, jag pratade för mig själv, sjöng och klädde mig som jag ville. Fick en bättre lärare som verkade att lite förstå. Visst ville han attt jag skulle dämpa mig men han behandlade inte mig som ett svart får utan ville verkligen att jag skulle vara mig själv men med viss modifikation.
En dag på rasten stod en kille i sexan och stänkte vatten på de yngre när han stänkte ner Johan blev jag förbannad och gav honom en ordentlig dusch. Han slog mig med bandyklubban han hadde så hårt att klubban gick av. Det gjorde så jävla ont men jag bet ihop, för jag hade försvarat min vän. Senare straffade två andra killar i hans klass med mig. Den ene höll i mig och den andra slog...

Men mellanstadiet var också mycket kul mest utanför skolan och på fritids men även en del i skolan. Rune anmälde oss alltid till tävlingar och vi klarade oss dessutom bra och vann mycket. Till och med jag, Simon med mjukisbyxorna var duktig. Jag vann tävlingar och fick pris, det var skönt och stärkte mig. Runde Gustavsson är fortfarande en man jag sätter stort värde på. Det tynger mig att andra nyare lärare inte ser det värde han har...
Jag kom tidigt in i puberteten och som tioåring hade jag målbrottet, hår runt könet, nattlig ejakulation och finnar.
Mellan sexan och sjuan växte jag väldigt och hade faktiskt riktiga rutor på magen.. Gick en serietecknarkurs under sommaren och träffa en tjej. Somamren var toppen och det såg bra ut för mig.

Men inte fan hjälpte det... Redan första dagen i sjuan blev jag inkastad i ett skåp. Välkommen till högstadiet sa han. Det visste redan hur jag skulle behandlas och inte blev det bättre av att jag hamnade i skolans värsta klass genom tiderna. Hade jag inte haft Mattias Håkansson vid min sida hade jag nog inte levt idag. Varje dag måde jag illa och var rädd för att gå till skolan. Hela tiden fick man höra hur dum, ful och fet man var. Jag var varken fet, dum eller ful! Bild och religion var de ända ämnena då jag fick vara i fred, de syntes i mitt betyg också. Det är fan ett under att jag ens lyckades få godkänt i övriga ämnen. Fröken Lilian rest in peace, du var en underbar lärare och person. Bengan du var så jävla bra, tur det finns sådana som du.
I åttan kom Bengt och Mikael försvann. Bengt blev vän med mig och Mattias medan Mikael mådde så dåligt att han fick ta paus från skolan.
Givetvis blev även Bengt retad, han var ju lite kraftig och från en annan stad. Det tog tid innan vi klarade stå på oss men Mattias som var lika utsatt stod emot och skyddade oss. Jag saknar er två jättemycket.
Givetvis var man ju intresserad av tjejer men inte gick det nåt vidare...

Teatern fanns hela tiden där på min fritid, ja under hela mitt liv har den funnits där och givit mig styrka.
I åttan hettsade några killar i nian (framför allt en kille som inte klarat av mig i mellanstadiet) en kille i sjuan att mula mig med is inne i bussen. Killen i nian hade själv försökt när han gick i sexan men då brottade jag ner honom. Tyvärr utanför lärarrummet, vilket gjorde att jag fick skäll. Killen i sjuan gjorde det och jag knuffade till honom. Killen i nian försökte även själv en gång men då fick han själv isen i ansiktet. Han blev förvånad att jag gjorde motstånd. De andra skrek åt honom att sätta mig på plats vilket gjorde att jag fick ett knytnävsslag i ansiktet. Ingen i bussen gjorde nånting och det var bara att ge upp. Jag hade inte en chans. Jag gick hem la mig i sängen och grät precis som vanligt men nu med blodsmak i munnen. Om nätterna kunde jag inte sova för jag ville inte vakna och gå till skolan igen. Mina egna klass kamrater kallade mig tjockis fast jag var smal som en pinne. Det gjorde att jag kräktes, tog lavemang och sov med skärp om magen på nätterna. Jag ville bara dö... Men jag hade ju teatern, filmerna och en och annan vän.

I 15års åldern växte jag, började träna och la på mig muskelmassa och halvvägs genom nian fick jag nog. En dag retade det Bengt för hans vikt och härkomst så han grät. Jag blev förbannad och tryckte upp de två som gjorde det mot vägen och sa att nu jävlar får det vara nog. Sedan den dagen blev skolan någorlunda uthärdlig men så dags då...

Gymnasiet skulle bli bra tänkte jag, där finns nya människor som inte vet att de ska sparka på mig. Jag kom givetvis inte in på media som jag ville och teater hadde jag inte ens sökt då jag tyckte det blev för mycket efter som jag var med i tre-fyra grupper redan. Så BF blev det.
Där träffade jag Fia och Ylwa vilka blev mina bästa vänner.
Killarna i klassen fick jag aldrig nån gemenskap med. Jag kunde inte riktigt hantera det grabbiga snacket och kännde mig utanför. Fanns väl en kille jag fick kontakt med men han bytte linje..
När klasserna splittrades pga. inriktningsbyten hamnade jag i en liten klass där jag faktiskt fick flera vänner. Det var mycket bråk i klassen men jag hade god kontakt med alla och det kändes jättebra. Det var skönt att få känna sig uppskattad. När jag mår bra så pratar jag mycket vilket inte alla lärare uppskattade. Om jag gått från en skygg och tyst kille i högstadiet. Bortsett från rasterna då. Så var jag nu klassens clown och maskott. Jag ville bli av med mina finnar så jag började en kur roaccutan. Det var inte ett helt lätt val, då jag var tvungen att sluta träna. Teatern och träningen hade varit mina fasta aktiviteter där jag mådde toppen. Dessutom hade jag fortfarande dålig självkänsla och åt inte som jag borde vilket gjorde att jag ibland svimmade. En gång svimmade jag på toaletten under en idrottslektion. Jag vaknade efter nån timme och då var lektionen slut. Min lärare tog reda på vad som hänt och sedan hadde jag alltid en banan till hands.

Efter gymnasiet väntade arbetsliv eller vidare studier. Även om jag nu fått betydligt bättre betyg än i högstadiet så var det inte helt lätt. Kom inte in på regi eller filmareutbildningarna. De hade visserligen bara tre platser vart tredje år, så inte så konstigt kanske. Jag fick lite timmar här och där och en tag ett 30% vikariat på fritidsgården där jag jobbat sedan jag fyllde arton. När det tog slut gick jag fortfarande på roaccutan då de inte hjälpt mig första gången. Jag hade inget att göra om dagarna så jag började promenera i Kalmar och Kalmars ytterområde. Jag gick ner i vikt och vägde kanske knappt 70kg eller så på mina 185cm. När det blev kallt gick jag inte lika mycket utan körde mest bil, såg på film och åt. När jag var 20 år gick jag in djupt i depression och vägde helt plötsligt 93kg och gillade inte det jag såg i spegeln. Jag började plugga till lärare och efter en roaccutankuren började jag träna igen. Detta tillsammans med en diet och gladare humör tack vare två klasskamrater började jag bli mig själv igen. Då verkade ju allt bra.
Jag deltog i diskussioner om jämstalldhet och var ofta förbannad på de som menade att kvinnor och män var stereotypa grupper. I övrigt mådde jag ganska bra. Efter ett år var jag verkligen i form och där skulle jag nog slutat min diet.

Jag började läsa idrott och hälsa och kunde redan en hel del om kost och träning så det gick fint. Men jag tränade hårt och höll min diet så jag slog efter ett tag i botten och vägde bara 62kg. Jag träffade en underbar tjej som hette Lina. Vi blev de bästa av vänner och varje dag i skolan var som en dröm. Tyvärr flyttade hon och det blev tyngre. Kristian och jag blev vänner som tur var och min träning var på topp. Jag åt lite bättre och var i toppform. Klarade flest chins och dips i klassen och började biffa till mig om än med lite väl låg fettprocent. Hade lägst i klassen på mina 6%. SkåneMarcus som såg efter mig uppmärksammade detta och bad mig ta det lite lugnare.

Jag var en av de i klassen som läst längst och slutade därför innan de andra. Så där var man nu arbetslös igen. Depression och viktjojo igen? Nja, inte så hårt som innan alls. Jag började umgås med Oskar, en av min systers vänner. Vi blev snabbt tajta. Jag som varit nykterist hela livet förutom en gång i nian då började gå ut. För nu skulle vi hitta tjejer, vi drack inte men var på uteställen. Nån gång ibland tog vi några cider. Efter en tid lyckades jag få vick. Det var skönt. Jag hade nu blivit vän med Stina, min mini mees Kattas stora syster. Vi blev vänner i Spanien när vi var där med teatern. De två systrarna betyder massor för mig.

Jag fick en roll i föreställningen Ture Sventon och semesterns som försvann. Det var jätteroligt och dessutom bra betalt. Kunde faktiskt köpa min andra bil efter det. Det var en väldigt bra föreställning och det gick väldigt bra för mig, fick fantastiska recensioner i tidningarna. Träffade även en tjej under sommaren men det tog slut liksom föreställningarna. Inget varar för evigt.

Efter sommaren gick jag en kurs på högskolan i drama. Mycket kul och bra för mig. Jag träffade även min vän Anna. Så nu hade jag flera vänner. Andreas, Stina, Katta, Oskar, Johan, Micke och Anna var väl de jag träffade mest.

24 år gammal träffade jag en tjej. Vi blev snabbt ett par, kanske lite för snabbt så här i efterhand. Vi hade jätteroligt under det första året ihop men sedan började problemen. Jag tyckte det var för mycket fest, alkohol och rökning medan hon tyckte jag var för präktig... Jag ångrar inte vår tid ihop för jag har jättemycket bra minnen också. Hon var ju min "första" så att säga. Bättre sent än med nån man ångrar...
Det tog rätt hårt måste jag säga. Tur jag hade alla i Triangelteatern, min familj och Skönheten och odjuretgänget som fanns där för mig. Min första "tjej" i vuxen ålder dumpade mig på alla hjärtans dag och denna via mejl från Spanien... Fy faen, vad jag kännde mig dålig.

Men det är skönt att det inte är för sent att träffa nya vänner. Under sommaren träffade jag Maria, en ny vän som minsann är styrman.

Fick jobb på en gymnasieskola där jag trivdes jättebra, spelade teater och tränade. Det var toppen och jag blev utsedd till länest tredje bästa lärare och bäst i Kalmar. Men vikariat tar ju slut. Fick ganska snabbt ett nytt 6 månaders vikariat som tur var. Detta trots att en tidigare kollega pratat illa om mig till den nya rektorn. Trivdes jättebra där också men inte heller där fick jag vara kvar efter vikariatets slut. Som tur var hade jag fått timmar som dramapedagog i Borgholm där jag satte upp en bejublad revy tillsammans med ett underbart revygäng. Flera av dessa blev vänner som jag inte vill släppa i första taget. Under sommaren spelade jag tillsammans med Theatre Fruticosa och det var toppen. Mina trogna fans från Borgholm var där och tittade, vilket gjorde mig väldigt glad. Att vara gudfar åt min vän Johannas son är också något jag verkligen är lycklig för. Jag var bröllopsfotograf åt Fia och Martin och umgicks med familjen Nilsson under ett par underbara dagar.

Är väldigt lycklig att ha underbara vänner även om jag tycker ni kan höra av er oftare. Stina flyttade till Uppsala och Oskar till Karlskrona medan Andreas och Johan jobbar, fan vad jag saknar er. Jag känner mig så ensam och obetydlig. Jag är nu inne på min fjärde månad utan inkomst och det är knappert, har knappt vågat köpa mat. Har länge varit deprimerad och kännt att jag inte duger. Har sökt över 50 arbeten men inte fått något av dem...
Som tur var fick jag en sysselsättning då jag deltog i pjäsen Såld och köpt. Detta med stor framgång. Det var en tung pjäs och det var inte alltid jag mådde så bra av att spela en sådan äcklig och känslokall människa. Men bra gick det för samtliga deltagande.

Nu är dagarna tomma igen...
Jag bryts ner bit för bit och inte blir det bättre av min sjukdom. Jag oroar mig konstant för vad det är, om det går att bota och hur länge jag har kvar. Nu vill jag bara umgås med människor som bryr sig om mig. Jag bryr mig om er och vill inget hellre än att vara med er. Familjen betyder mycket för mig. Min syster är nog den som står mig allra närmast. Men ni är fler jag vågar öppna mig för och dela mitt liv med.
Jag orkar snart inte mer om inget snart händer. Har inte råd att börja träna igen heller. Vet inte om jag lyckas göra mer än att gå upp om dagarna...

Tack ni som ställer upp för mig. Ni vet vilka ni är. Jag hoppas ni förstår vad ni betyder för mig, utan er skulle jag inte orka. Särskilt tack till Anna, Emma, Tove, Ellen, Thea, Jessica mfl. som ställer upp fast ni inte kännt mig så länge. Ni som inte blivit nämnda, jag har inte glömt er. Ni finns i mitt hjärta dag och natt